I måndags förlorade vi vår Dee i en hemsk olycka.. En chock som fortfarande är total och jag bryter ihop flera gånger om dagen. Att förlora en hund har jag varit med om flera gånger men då pga sjukdom och jag har varit förberedd och bestämt att nu gör vi inte mer. Såklart alltid en stor sorg men känslan av att min bästa vän inte har ont mer har gjort det acceptabelt trots många fällda tårar. Att däremot hitta Dee som var så full av liv, glädje och kärlek helt livlös är något av det värsta jag varit med om. Jag vet inte om jag någonsin kommer hämta mig fullt från det här och just nu känns hela min framtid som ett svart hål. När jag bestämde mig den 8e april 2018 att jag skulle ha en valp efter Dee's föräldrar så kunde jag aldrig ana att jag i dec -18 skulle hämta hem den bästa hunden jag någonsin haft. Jag gjorde allting rätt med Dee, aldrig ett misslyckande i hennes träning eller uppfostran. Vi skyndade långsamt och jag kände verkligen av vad hon var mogen för och förhastade aldrig något. Dee hade en sådan exakt blandning av självständighet och lyhördhet som man vill ha i en hund, hon tog gärna egna svängar men kom alltid då jag ropade och ville alltid vara mig till lags. Hon lekte gärna själv men älskade när jag bjöd in till lek. Hon ville alltid va med mig men accepterade att hon blev bortstängd eller lämnad själv ändå. Hon litade på mig jämnt och tyvärr kunde hon inte det i måndags... Jag hade sådana planer för Dee och mig. Jag köpte aldrig Dee för endast avel eller utställning, men hon hade en väldigt intressant stamtavla, jag köpte henne för att jag ville ha en ny träningskompis, en hund som förhoppningsvis kunde visa mer glädje och lust i träning än damerna här hemma. En hund som jag hoppades på att såklart kunna använda i mitt avelsarbete men det var inte det viktigaste för mig. Dee och jag skulle börja gå kurser till våren, vi skulle ut och resa och efter förra helgens utställningar där hon verkligen visade att: - matte jag kan det här och trivs med det. Då kände jag att nu klarar vi allt! Dagen efter fanns hon inte mer... Jag brydde mig inte i att folk tyckte hon var stor eller för mycket, för mig var hon perfekt! Hon var det jag drömt om och det jag ville ha.. Jag visste att hon som vuxen skulle vara den perfekta hunden, Dee hann bara bli 1 år och nu får jag aldrig veta hur vårt liv tillsammans skulle bli. Vår tid tillsammans blev alldeles för kort och jag vet inte hur men på något sätt ska jag ta mig igenom denna förlust så jag kan minnas Dee med leende igen <3
0 Comments
Leave a Reply. |
Arkiv:
Mars 2024
Kategorier:
|